Vad nu?
Det känns som om jag gått vilse i något konstigt, skrämmande skogsområde, där det bara finns två utvägar. Först testar jag att gå efter den första stigen.
Jag ökar mitt tempo och springer snabbare men plötsligt ändras atmosfären, fylls av ångest och blir allt mörkare.
Självkänslan ligger som en förstörd glasfigur på marken, utan att jag förstått det har jag stampat på den om och om, strött smularna som små frön runtomkring mig.
Sakta men säkert går det upp för mig att den här vägen inte leder till lyckan, jag backar tillbaka och börjar istället springa efter den andra stigen.
Plötsligt är jag omringad av hopplöshet och tomhet, jag inser att den här vägen saknar drömmar, mål, förhoppningar och visioner. Tittar jag runt omkring, ser jag bara självkänslan som fortfarande ligger i tusen bitar på marken.
Jag orkar inte springa fram och tillbaka, då ingen utav vägarna leder mig dit jag vill komma.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag hade så gärna velat prata med mig själv nu när jag var i din ålder!!! Bara säga att allt löser sig!! Mycket skit ska rinna under broarna men det har gjort mig stark o lycklig!!! Jag famlade i långt ner i limburken... Men kolla så bra det blev=)I bland är det bra i alla fall...;) Det är nyttigt att grubbla det är så man till slut hittar en väg. Förresten ska du inte ha dåligt samvete om du ligger i sängen o slöar, passa på för när du får barn kommer den tiden aldrig igen!!! Jag skulle absolut ha legat mer i sängen!!!!!!!!!!!! NJUT!!!!
Stor kram från din gammla kusin!!!!!
Trackback